Vi skaffade Sigge när jag var 9 år gammal. Det var jättekul att jag äntligen hade fått min önskan om en egen katt uppfylld, och jag minns att jag längtade hem från skolan för att få gosa med min nya vän. Sigge blev 14 år gammal, och fick följa mig genom så otroligt mycket. Tänk så mycket jag varit med om tillsammans med min kisse, tänk så många minnen jag har med honom. Nu är han i katthimlen och fångar möss och fisk och sover vid en öppen spis och jag saknar honom massor.

Nu har jag min Alice. Hon är 5 år gammal, och hon har varit min i ett halvår. Hon kan bli 15 år gammal, vilket innebär att jag kommer få ha henne ca 10 år till om allt vill sig väl. Det kittlar i magen att tänka på vilka minnen jag ska skapa tillsammans med henne, allt jag ska vara med om under dessa tio år. Jag kan förstås inte förutse vad som komma skall, men det känns bra att veta att jag har en sån fin vän vid min sida.

Dessa funderingar kommer sig av att jag sett filmen Marley och jag. Den handlar om en labrador vid namn Marley som är lite tuffare än andra hundar, lite svårare och så. I slutet dör hunden och jag grät som jag gjorde när Sigge somnade in. Det fick mig att fundera på om det är värt det. Smärtan efter en förlorad vän är svår, men jag kom ändå fram till att glädjen och lyckan, värmen och kärleken som en sådan vänskap ger är värd så mycket mer än att låta sig skrämmas av döden.

Jag älskar mitt jobb. Jag älskar att jag får träffa massa intressanta människor och jag älskar att jag får leka med barnen. Jag älskar när barnen kommer ihåg mig från gång till gång och det värmer lite extra när de känner igen mig utanför jobbet. Som den där gången jag var på Willys och handlade lite snabbt till en kaka och en flicka kom fram och sa "Hej Patrycja! Vad handlar du för något?" och kikade ner i min korg. Jag tycker verkligen om mitt jobb massor och trivs riktigt bra.

God morgon!
Idag är det lördag och strålande solsken. Tänka sig att det är så vackert väder nu! Tänk att det blev vår i år med :)

Idag ska jag träffa kära mamma och pilla lite i hennes odlingslott. Ska bli kul faktiskt, fast jag inte är så mycket för sånt. Men jag tar med hunden så får hon tassa runt och nosa lite också.

Tror ni jag någonsin kommer blogga sådär mycket som jag gjorde en gång för länge sedan?

Har ganska precis kommit hem från jobbet. Nu sitter jag och funderar på vad jag ska göra härnäst. Ska jag försöka laga lite mat eller ska jag virka lite först? Och vad tusan ska jag äta för något? Hemgjorda hamburgare idag igen, eller köttfärssås?

JAg hade ett jättebra inlägg på lager men nu har jag totalt glömt bort medan jag pratade med söta Jennelie. IStället får ni nöja er med en bild på finaste Alice:

Alice är världens gosigaste hund. Här ligger hon på rygg bredvid mig och vill bara ha mer gos! Mattes lilla hjärta.

Igår gjorde jag som sagt karameller, men första satsen fick jag tempa med en söndrig stektermometer. Det gick sådär, karamellerna smakar lite bränt... Dessutom hann jag inte göra färdigt dem innan massan blev för kall och stel, så det blev några små karameller, några stora, och en gigantisk!

Men så stack jag ner på stan och köpte en ny termometer samt fick hjälp av en kompis, och titta vilka fina karameller vi gjorde:

Förra året ville jag göra karameller. Dock hade jag inte råd att köpa alla grejer jag behövde till tillverkningen. I år hade jag råd, och har nu köpt mitt karamelltillverkningskit innehållande skrapor och ingredienser och annat man behöver. Så jag satte en sats på spisen och skulle bara ta av plasthöljet från sockertermometern i glas som ingick i kitet. Döm om min förvåning när jag bara fick ut halva termometern! Självklart hade den gått sönder, troligtvis i transporten. Vad gör man när enda tillförlitliga termometern är sönder? Jo, man ber till gud att stektermometern som fått fnatt den senaste tiden kan tänka sig att funka. Och det gjorde den. Nästan. Den var mest en indikation på hur varm sockermassan var, men gav inga exakta mått. Självklart lyckades jag få upp temperaturen något för högt så sockret blivit för varmt. Men vad gör man då? Inte kan man hälla ut 170-gradig karamellmassa i vasken heller... Så jag bestämde mig att det var ett ypperligt tillfälle att öva (har ju aldrig gjort karameller tidigare!), och se, nog blev det karameller alltid. Dock så smakar de aningens bränt. Gissa vem som ska ner på stan och köpa en ny stektermometer?

Alldeles precis avslutade jag min stoooora termosmugg med buljong. Det kan låta konstigt, men då och då, kanske 1-2 gånger/år, får jag ett sånt sug efter köttbuljong. Ibland ignorerar jag mitt sug, och ibland ger jag efter. Just nu finns det inget godare, inget som lockar mig mer, än ännu en stor termosmugg full med lagom varm, salt köttbuljong. Tyvärr är köttbuljongtärningarna slut, så jag måste först köpa nya innan jag kan dricka mer. Och jag hinner inte till affären nu, för jag ska snart åka tåg med Anja. Så jag får vackert vänta till ikväll när jag är hemma igen, och kan gå till Maxi och handla köttbuljong och glödlampor...

Å  andra sidan är det inget som känns sådär överdrivet brutalt, för på spisen står just nu en köttgryta och puttrar till sig. Om ca 20 minuter får den räknas som färdig 8eftersom jag inte har tid att vänta längre), och då får jag äntligen känna mer köttbuljongssmak! *längtar*

En bekant till mig (okej, inte bekant på riktigt då, utan på ett forum på nätet och via FB) har kommit på världens coolaste present till sin kille. Idén är så  fantastisk så jag blir nästan rörd själv, fast den inte ens är till mig. Men om jag fick den här presenten skulle jag bli oerhört rörd och glad att så många velat engagera sig. Presenten är en blogg med bilder från hela världen på personer eller platser och en "Hello Tony"-hälsning. Men för att det ska lyckas behövs hjälp från ALLA! Så, ska du på semester? Ta en bild! Bara till jobbet? Ta en bild! Känner du någon som bor på någon trevlig exotisk plats? Be personen ta en bild!

Idag har min kära följeslagare, familjemedlem och vän Sigge somnat in och skuttat över regnbågen till guldsidan, där han får äta pappas nyfångade abborrar resten av evigheten, samt gosa, leka, och göra allt sånt där som små fina kattsjälar tycker om. Tack min älskade kisse för allt du gjort för mig! Tack för dessa härliga 14 år som du funnits i mitt liv. Tack så mycket för att jag fått låna dig! Sov nu gott, så ses vi längre fram i tiden. Massa nospussar från matte

(Tillägg: Husse saknar dig också massor, men han är för upptagen med att vara ledsen för att kunna skriva något till dig. Jag lvoar dig, kära misse, att du är och kommer vara djupt saknad. Vem ska nu komma och tvångsgosa oss?)

Det är jobbigt att tänka på det, men nu är Sigges dagar räknade. Snart ringer veterinären för att bestämma en tid då han ska komma hit och ge Sigge sprutan. Det blir antingen idag eller imorgon, beroende på när han har tid. Helst imorgon. Sigge, min gamla kisse, som följt mig i 14 år. Han har funnits med i bilden mer än halva mitt liv. Det har varit ett hårt beslut att avliva honom, men jag har vetat det senaste året att slutet är nära. Sigge är döv och numera även blind, förutom att han är allergisk mot nötkött.
Stackars lille kissekatten ligger bara och sover hela dagarna. Då och då vaknar han och sträcker på sig, trevar sig fram en sväng i lägenheten fram till matskålen, äter lite, går på lådan och går och lägger sig igen. Ibland jamar han så förtvivlat, som i "Matte, Husse.... Var ÄR ni?!". Då får vi springa fram till honom och sätta handen precis framför nosen så han känner vår lukt, och sen kan man klappa för att lugna. Om vi klappar direkt så rycker han till och blir rädd, för eftersom han varken ser eller hör så märker han ju inte att vi närmar oss. Stackars mattes lille pojke!
Jag kommer ändå minnas Sigge som den goskatt han är, och för hur fantastisk han är på att spela fotboll. Världens bästa kattmålvakt är han! Ja kanske inte nu längre, men han har varit det iallafall. Och så kommer jag minnas hur vi lekte kurragömma tillsammans, han och jag. Och alla snören han jagat. Och papperstussar. Och den gången han halshögg den fina hackspetten. Ja, det finns massor att minnas med min lille kisse. Men det viktigaste minnet av alla är att  jag älskat honom ändlöst, min lille kissemiss!

Idag har vi varit ute i skogen och plockat svamp. Mycket trevligt! Vi hittade både vanliga kantareller och trattkantareller. Och så en och annan Karl Johan, men de var maskiga hela bunten. Nu ska jag strax ställa mig och rensa svamparna så vi kan äta dem till middag.