Idag har jag varit på min praktik igen. Som vanligt alltså. Och så har jag ju gjort illa mig. Som vanligt det med. Jag trodde jag skulle klara mig utan, men ack så fel jag hade.
Strax efter lunch när jag skulle sätta mig ner så vred jag benet på nåt mysko sätt så det knäckte till i höftkulan. Fy H#%6¤ES J#¤"%A S#¤"T vad ont det gjorde! Min arbetskamrat några meter bort hörde det.
Vid eftermiddagsfikat skulle jag sätta mig ner på trätrappan där ute. Tror ni inte jag får en speta i fingret? Nej förresten, det är fel. Jag fick TVÅ!

Det är ett Guds budskap till mig:
Jag ska inte sitta ner under arbetstid!

jag har min praktik på lager. 6 veckor är avklarade, 6 to go innan jag vet något om en eventuell anställning. Men iallafall. Jag tänkte berätta lite om livet på lager, så att folk vet vad det faktiskt innebär. Såhär:

I 6 och en halv vecka, faktiskt, har jag jobbat där. Och det har inte gått en enda dag sen jag började utan att jag gjort något som orsakat smärta. Idag till exempel tappade jag en lastpall på smalbenet. Och så klämde jag långfingret, precis över nageln. Det gjorde grymt ont!

Innan jag började på praktiken i juni såg jag ut precis som vanligt, och kände mig precis som vanligt. Men nu, 6 veckor senare, har jag mystiska blåmärken lite överallt. Jag har slagit mig så mycket att jag inte kommer ihåg var de kommit ifrån! Dessutom har jag ont lite överallt också. Just nu känner jag att jag har ont på högra vristen, där jag tapapde en lastpall igår och skrapade huden lite.

Nej. Livet på lager är inte särskilt glamouröst. Det är jäkligt smärtsamt!

Jag fick världens affärsidé inatt. Jag drömde att jag startade en förening, som höll i ett aktivitetshus. Och där kunde man bli medlem för en viss slant, och därmed ha vissa förmåner. Mer än så berättar jag inte, för jag har ju lärt mig att man inte ska berätta allt om sina affärsidéer. Särskilt inte på nätet!

Men faktum kvarstår:

Jag är ett geni!

Nej idag orkar jag faktiskt inte kommentera dagens låt med fler ord än: Nostalgi!

Side by side
Johan Östberg

5 augusti ska jag flytta!

Annars händer faktiskt inte så mycket mer än jobb jobb jobb jobb jobb jobb jobb jobb hela tiden. Vänta... har jag sagt att jag tillbringar typ all mi ntid på jobbet?

*hopplöst*

Jag ska flytta hemifrån.

STOOOOORT Grattis till Mickan och Marcus som äntligen fått hälsa på sin lille son!

Kramar från mig=)

... och det är bara måndag! Hur ska jag klara av resten av veckan?!

Kristianstadsdagarna, I love! Har hållit på en vecka nu, och imorgon är sista dagen. Var därinne igårkväll förstås, och gissa vem jag träffade på? Sibel. Ja alltså DEN Sibel, hon med massa låtar på radio. Vi gick i samma klass på lågstadiet och var bästa kompisar. Vi brukade sitta i gungorna och sjunga Do you really want me? av Robyn. Det var Sibel som lärde mig den låten, jag hade aldrig hört den innan. Så, dagens låt är alltså Do you really want me? med Robyn, min barndom ihop med Sibel till ära!

Jag har varit på konsert med ingen mindre än Frida. Publiken var lite småseg, men konserten var bra, enligt min mening. Självklart spelades denna låt, och det var faktiskt första gången jag har hört hela den. Den är ju lite snuskig... Men kom inte och säg att den inte är rolig! Och gunget i låten... suveränt!



En liten historia...
Avgör själv om den är sann.
Här kommer den.
Varseegod.

Klockan är fyra, kanske är dax att gå hem.
Det står nån vid min sida, ja jag vet inte vem.
Och ja jag tänkte, ja men du är väl okej.
Bara bara bara bara du vill följa med mig hem.
Viskar i ditt öra (Jag har inga trosor på)
Just det som du vill höra (Fan klockan är mycket ska vi gå)
Säg vill du vill du vill du vill du följa med mig hem? (För ja det är dax att gå)
Min säng är stor och det är ganska bra fjädring i den.
Så följ med mig hem, för jag behöver lite värme.
Ja, det ska jag få. Vi kan leka hela natten.
Dunka mig gul och blå.

Klockan är fyra, och det är dax att gå hem.
Han står vid min sida, ingen skönhet men kan få värma min säng.
Vi kan väl leka doktor du och jag?
Du kan va tempen och tre hål det har jag.
Så vill du vill du vill du vill du följa med mig hem? (jaa... det är dax att gå)
För vi kan poppa popcorn, vi kan hoppa i min säng.
Snälla följ med mig hem, för jag behöver lite värme.
Ja, det ska jag få. Vi kan leka hela natten.
Dunka mig gul och blå.

Jag vill se ut som svenska flaggan när du är klar.
Mörbultat, Underbart.
Dunka mig gul och blå.
Jag vill att du ska komma om o om o om o om igen.
Japp, japp... Dunka mig gul och blå.

Ohh shiit... klockan är åtta, upp... försvinn.
Vem fan är du? Och vem ställde min klocka?
Klockan är åtta, och jag börjar jobba klockan sju.
Usch aj, vad är det som har hänt?
Jag minns ingenting av det som hände igår. ousch aj...
Vad är det här?
Även om jag var full skulle jag aldrig ligga med det där.
Du sa att jag sa att jag behövde lite värme.
Men det är inte sant.
Men om det mot förmodan stämmer,
Varför känns det som att jag blivit påsatt av en elefant?
ousch neeh....Nej var är det där.
Även om jag har vart full skulle jag aldrig göra såhär.
Ohh yes.. Klockan är fem, ska hem och göra mig i ordning för att börja festa igen.
Ohh ja visst har jag ont sen igår, kanske ska va med en tjej.
Äsch jag tar vad jag får, för jag behöver lite värme.
Ja, det ska jag få... Vi kan leka hela natten.
Dunka mig gul och blå.
Dunka mig gul och blå...

Jag säger då det. Jeff Dunham med sin härliga skapelse Achmed är underbar!

Jag fortsätter på föregående inläggs linje och funderar över det här med killar och män.

Jag skrev sist att det börjar kännas konstigt att kalla dem killar. Det börjar kännas allt mer naturligt att kalla dem för män. Jag känner fler män än killar, dejtar män och är kompis med män. Och jag undrar lite varför det har blivit så.
Jag har en kompis som är 26 år gammal. I mina ögon är han kille. Och så känner jag en som är 29, men han är definitivt en man. Det skiljer bara 3 år mellan dem, ändå är jag så tvärsäker på att den ene fortfarande är kille, medan den andre är man.

Var går gränsen mellan killar och män?

För mig är det en väldigt abstrakt gräns som gäller. Det funkar inte att säga att om 29-åringen var tre år yngre så vore han kille, eller tvärtom. För jag är ganska övertygad om att 26-åringen om tre år kommer stå ungefär där han står nu, medan 29-åringen för tre år sedan antagligen var lite mer åt 26-åringens håll än vad han är nu (hänger ni med?), fast ändå man. Enligt mig är gränsen mellan killar och män en fråga om mognad. Jag menar förstås inte att alla killar är omogna och deras enda "vettiga" sysselsättning är att sitta och spela WoW eller cs i timmar, fast det naturligtvis kan se ut så. Däremot menar jag att en man definitivt har kommit längre i sin mognad, och inte alls finner sju timmars dataspel särskilt stimulerande. Iallafall i mina ögon.

Vad tycker du? Var går gränsen mellan killar och män?

Hittade förstås inget passande klipp till mitt inlägg, så det får bli Lena. Därav rubriken!