Igår bad mamma mig att gå ner i källaren och hämta morötter. Visst, tänkte jag och gick ner. Väl där, när jag funderade på hur många morötter som skulle bli lagom till soppan, så kände jag att någon stirrade på mig. Först tyckte jag att jag inbillade mig. Men Känslan försvann inte, och jag tittade omkring mig för att se om där var någon. Självklart fann jag att jag var helt ensam i källaren. Så jag böjde mig ner för att ta upp bunken med morötterna, och råkade titta mot hörnet där alla gamla krukor står. Och där, på kanten av en gammal jordgubbslåda var den, den lilla varelsen som observerade mig. Jag hade visst publik ändå! Och säg mig, var den inte underbart fin?