Idag är det torsdag, och jag ska städa köket. Yay... Och sen ska jag ta hand om alla kvitton sen två månader tillbaka. Vi gör så, mamma och jag. Istället för att handla var för sig så handlar vi en del mat tillsammans och en del var för sig. Detta för att mamma har en del matallergier, så hon vill inte betala för min mat som inte hon äter, och jag vill förstås inte betala hennes svindyra glutenfria mat, som jag inte äter. Så då sparar vi alla kvitton, klottrar ner initialer för att veta vem som betalat vad, och sen sätter jag mig ner och går igenom varenda kvitto för sig, en prick om nåt ska räknas bort, ett streck om nån ska ha tillbaka för nåt annat. Ja, det är ett evigt räknande, men det är nog bästa lösningen. Tänk annars den här konversationen:

Jag: Mamma, har du någon tomat? Jag glömde köpa själv.
Mamma: Ja, där är en i kylen som du kan ta. På min hylla, du vet.
Jag: Åh, tack! Vad kostade den?
Mamma: Ingen aning. Tre kronor kanske?
Jag: Ok, vänta. Jag ska bara hämta plånboken...

Bekvämt? Nej, precis. Så istället handlar vi maten först, och sen kollar vi på vad vi handlat och vem som betalat. Egentligen låter det mer komplicerat än vad det är.