Måste säga att det är mycket trevligt med era långa kommentarer om huruvida vi ska skaffa katt(er) eller ej. Fick ett råd om att om vi skaffar två katter på en gång, och sen upptäcker att det inte är vår grej så har man 2 katter till omplacering, och det är inte lätt. Ville bara tala om att vi haft katt i tio år. Jag råkar veta att katt är min grej.

Mina funderingar är mer åt hållet "vem ska ta hand om dem om vi åker iväg?". Och så småningom tänker ju jag och mamma dela på oss. Den här lägenheten vi bor i är mest tänkt som en tillfällig lösning. Vem tar katterna då? Just nu känner vi båda att mamma får ta dem. Hon vill ha en vän för livet, och jag råkar veta att jag längtat efter hund i hela mitt liv. Men när katterna väl finns här kanske jag kommer känna annorlunda?

En annan tanke är ju det där med tid. Mamma jobbar ju inte så mycket, hon är bara borta några timmar om dagen. Så som det ser ut nu har hon tid. Jag är arbetslös (anställ mig!) än så länge och har alltså tid. Men tänk om det ändras? Mamma har ju sina utställningar som brukar sluka mycket tid från henne, och om när jag får jobb kommer jag ha mindre tid jag också.

Dessa funderingar har jag förstås på grund av tidigare erfarenheter. Jag har haft katt i tio år som sagt. Har skrivit om min Sigge innan. Han finns hos pappa eftersom jag tyckte det var grymt att ta en utekatt från landet, för att låsa in honom i en liten trea på fjärde våningen i stan. Han har det bättre hos pappa. Men så är det också så att jag flyttade hemifrån ungefär samtidigt som mamma och pappa skilde sig. För katten blev det en enorm omställning. Från att ha tre personer hemma, varav en var hemma nästan hela tiden, till att bara en är kvar, och han jobbar dessutom hela tiden. katten är ensam en jäkla massa. Han mår förstås bättre än han skulle gjort här, men han mår ändå inte så bra som han har gjort. Det är synd om honom. Jag vill inte skaffa två nya katter för att utsätta dem för samma sak (vilket det skulle bli om jag och mamma flyttade isär). Det tycker jag vore grymt.