Ser man på. Nu känner jag mig som en svikare igen. Bara för att jag stannar hemma från jobbet. Erbjöd mig att ändå ringa det där viktiga samtalet till Polen, dels för att jag inser hur viktigt det är nu när jag äntligen fångat snubbens intresse, och dels för att jag själv har rötter i Polen.
Med det sistnämnda menar jag att polacker överlag är arbetsnarkomaner. Iallafall de som bor i Polen. Är det helg så jobbar man. Är man sjuk så jobbar man. Har hustrun precis fött barn på köksgolvet och egentligen behöver skjuts till sjukhuset så jobbar man. Och om det är helt vanlig arbetsdag så jobbar man dubbelt så hårt och effektivt. Polacker jobbar alltså alltid. Om en polack så höll på att dö i nån allvarlig lungsjukdom, så skulle han jobbat in i det sista. Nästan.
Ni förstår min poäng. Jag är visserligen mer svensk än polsk, känns det som, men den där känslan av skuld när jag stannar hemma från jobbet vägrar överge mig.
Jag försöker övertyga min hjärna om att jag gjort rätt. mitt jobb går ut på att hålla telefonkontakt med en jäkla massa folk. Man kan inte ringa till viktiga nissar i olika länder när man låter som en skadeskjuten kråka. Inte heller är det ok att smitta chefen hur som helst, när han så snällt bett om att inte bli smittad.

Så nej, kära hjärna. idag är det ok att stanna hemma. Idag är det din plikt att stanna hemma.