Gaaaah!!! Alltså, igår var total katastrof. Min Sötnos vet inte om det än, men jag grät som ett litet barn när han hade åkt. Han har varit out of town i 10,5 timmar, och jag saknar honom så fruktansvärt mycket! Hur ska jag stå ut övriga 110 timmar som han är borta? Har sovit med hans tröja, som en snuttefilt. Herregud! Jag känner mig så löjlig. Så fjortis, liksom. Hallå! Det var ett tag sen jag var fjortis på riktigt, det borde vara över nu. Jag borde vara vuxen.

Och mitt i allt det här tänker jag förstås på A & R. De brukar vara ifrån varandra två veckor i taget, typ hela tiden. Hur klarar de av det? Att bara ses varannan helg... Man skulle kunna tro att dessa tankar gör det lättare för mig. Men icke. Jag saknar ju min älskling!