Ibland känner jag mig riktigt stressad. Sådär så att jag går och drar upp axlarna utan att jag märker det förrän de är uppe vid öronen. Idag är en sån dag.
Jag hade redan sagt till Å att jag skulle hänga med på en cykeltur ikväll. Men det var innan jag hade kommit hem. När jag väl var hemma, och borde pusta ut och känna mig fri, kunde jag inte tänka på annat än allt som måste göras. När jag satte mig ner med min nyinköpta SOLO-tidning och dagens middag (en macka) kunde jag knappt koncentrera mig på framsidesbilden, utan tänkte vidare på köttet som måste marineras, maten som måste packas upp, rummet som måste städas, disken som måste diskas... Och axlarna åkte bara högre och högre upp för varje tanke.
Men så, rätt vad det var, så kände jag att jag fått nog! Jag orkar inte vara så här stressad mer. Därför ringde jag Å för att berätta att jag inte hänger med och cyklar ikväll, och så plockade jag in maten i kylskåpet. Sen satte jag mig i soffan, i lugn och ro med min macka, och struntade i alla måste-tankar. Eller försökte iallafall.

Så nu, resten av kvällen, är det time-out som gäller. Nu ägnar jag mig åt avslappning och sådant jag tycker om att göra.