Sisådär. Nu har jag varit i Vinslöv och hälsat på hos pappa. Och när jag klev av bussen och stegade över torget och in på Matöppet där pappa var och handlade, hade jag egentligen bara en tanke i huvudet: "Tack gode gud att jag inte bor här längre"! Varje gång jag är där, alltså i självaste byn, inte när jag är ute på vischan när jag jobbar, känner jag så, att jag är glad att jag tog mig därifrån. För när jag tänker tillbaka på byn så kommer jag ihåg hur alla känner alla och hur det snackas om folk när man går in på Ica. Den som verkar vara en god och pålitlig vän kan likagärna snacka skit bakom ryggen på en med första bästa person som dyker upp. Jag inser att det förstås säkerligen är likadant inne i stan också, men jag inbillar mig iallafall att de som snackar skit om mig inte gör det med andra människor som jag känner.
När jag var hos pappa så hjälpte jag iallafall honom med installationen av ett USB-ljudkort som han hade problem med. Och så installerade jag Skype till honom, och så letade jag på vinden efter lite grejer som jag letat efter en miljon gånger innan. Och den här gången - äntligen - så hittade jag dem, allihop! Otroligt. Dock glömde jag förstås kvar hälften i pappas kök när jag skulle åka. Så där ligger nu mammas ansiktskräm och godis (inhandlade i Polen) och min gamla hemkunskapsbok, lite post och annat. Skoj. Verkligen. Jag säger då det, ungefär där slutade min småsenilitet (heter det så?) vara charmig.