Gott Nytt År!
Idag har jag bakat färdigt den tårta vi ska kalasa på ikväll hos sambons kompis. Så här ser den ut:
Jag har redan packat ner den i en kartong, som syns på bilden. Nu står den i kylskåpet och väntar på att bli uppäten. Den är fylld med två lager jordgubbsmousse och ett lager vit chokladmousse. Jag lovar att den är fantastiskt god!
Jag ser att det fortfarande finns ett par läsare som följer den här bloggen, trots att jag skriver så otroligt sällan. Kul! Jag vill önska er två, och alla andra också förstås, ett riktigt Gott Nytt År!
Jag ser att det fortfarande finns ett par läsare som följer den här bloggen, trots att jag skriver så otroligt sällan. Kul! Jag vill önska er två, och alla andra också förstås, ett riktigt Gott Nytt År!
Jag saknar pappa
Vissa dagar är fruktansvärt jobbiga. Igår var en sån dag. Idag känns det bättre, men inte bra. Jag saknar min pappa fruktansvärt mycket. Jag drömmer om honom nästan varje natt. Det är olika varje gång. Ibland sitter vi och pratar, ibland kör vi bil. Ibland är det pappa som är ledsen och frågar varför vi haft begravning när han inte är död än. Ibland är det jag som är ledsen. Men oavsett vad drömmarna handlar om så lever pappa alltid i dem. Sen när jag vaknar på morgonen är det fruktansvärt jobbigt när jag inser att pappa inte finns längre. Allra jobbigast är det när jag måste påminna mig själv om allt det där vi gick igenom då i september, hur pappa försvann och hur vi letade efter honom i flera dagar, hur polisen knackade på min dörr den där tisdagen runt 16-tiden och sa att de hittat min pappa. Då får jag ångest, när jag inser att det verkligen är slut, att pappa verkligen inte lever längre.
Andra dagar känns det helt ok. Jag lever mitt liv som om ingenting hänt, jag kan acceptera att jag aldrig får träffa honom igen. Ibland känns det som jag sörjt färdigt, medan det andra gånger känns som jag bara är precis i början, två dagar efter beskedet. Jag kan bli ledsen utan förvarning, utan att någon ens sagt något särskilt. Helt plötsligt bränner tårarna bakom ögonlocken och jag måste gå ifrån, måste vara för mig själv.
Det är jobbigt att vara pappa-lös. Jag önskar så att pappa fanns hos oss ett tag till, att jag åtminstone fick chansen att ta farväl ordentligt. Jag önskar att det inte slutade såhär. Jag önskar att det inte slutade alls...
Andra dagar känns det helt ok. Jag lever mitt liv som om ingenting hänt, jag kan acceptera att jag aldrig får träffa honom igen. Ibland känns det som jag sörjt färdigt, medan det andra gånger känns som jag bara är precis i början, två dagar efter beskedet. Jag kan bli ledsen utan förvarning, utan att någon ens sagt något särskilt. Helt plötsligt bränner tårarna bakom ögonlocken och jag måste gå ifrån, måste vara för mig själv.
Det är jobbigt att vara pappa-lös. Jag önskar så att pappa fanns hos oss ett tag till, att jag åtminstone fick chansen att ta farväl ordentligt. Jag önskar att det inte slutade såhär. Jag önskar att det inte slutade alls...
