Vissa dagar är fruktansvärt jobbiga. Igår var en sån dag. Idag känns det bättre, men inte bra. Jag saknar min pappa fruktansvärt mycket. Jag drömmer om honom nästan varje natt. Det är olika varje gång. Ibland sitter vi och pratar, ibland kör vi bil. Ibland är det pappa som är ledsen och frågar varför vi haft begravning när han inte är död än. Ibland är det jag som är ledsen. Men oavsett vad drömmarna handlar om så lever pappa alltid i dem. Sen när jag vaknar på morgonen är det fruktansvärt jobbigt när jag inser att pappa inte finns längre. Allra jobbigast är det när jag måste påminna mig själv om allt det där vi gick igenom då i september, hur pappa försvann och hur vi letade efter honom i flera dagar, hur polisen knackade på min dörr den där tisdagen runt 16-tiden och sa att de hittat min pappa. Då får jag ångest, när jag inser att det verkligen är slut, att pappa verkligen inte lever längre.

Andra dagar känns det helt ok. Jag lever mitt liv som om ingenting hänt, jag kan acceptera att jag aldrig får träffa honom igen. Ibland känns det som jag sörjt färdigt, medan det andra gånger känns som jag bara är precis i början, två dagar efter beskedet. Jag kan bli ledsen utan förvarning, utan att någon ens sagt något särskilt. Helt plötsligt bränner tårarna bakom ögonlocken och jag måste gå ifrån, måste vara för mig själv.

Det är jobbigt att vara pappa-lös. Jag önskar så att pappa fanns hos oss ett tag till, att jag åtminstone fick chansen att ta farväl ordentligt. Jag önskar att det inte slutade såhär. Jag önskar att det inte slutade alls...