Det är jobbigt att tänka på det, men nu är Sigges dagar räknade. Snart ringer veterinären för att bestämma en tid då han ska komma hit och ge Sigge sprutan. Det blir antingen idag eller imorgon, beroende på när han har tid. Helst imorgon. Sigge, min gamla kisse, som följt mig i 14 år. Han har funnits med i bilden mer än halva mitt liv. Det har varit ett hårt beslut att avliva honom, men jag har vetat det senaste året att slutet är nära. Sigge är döv och numera även blind, förutom att han är allergisk mot nötkött.
Stackars lille kissekatten ligger bara och sover hela dagarna. Då och då vaknar han och sträcker på sig, trevar sig fram en sväng i lägenheten fram till matskålen, äter lite, går på lådan och går och lägger sig igen. Ibland jamar han så förtvivlat, som i "Matte, Husse.... Var ÄR ni?!". Då får vi springa fram till honom och sätta handen precis framför nosen så han känner vår lukt, och sen kan man klappa för att lugna. Om vi klappar direkt så rycker han till och blir rädd, för eftersom han varken ser eller hör så märker han ju inte att vi närmar oss. Stackars mattes lille pojke!
Jag kommer ändå minnas Sigge som den goskatt han är, och för hur fantastisk han är på att spela fotboll. Världens bästa kattmålvakt är han! Ja kanske inte nu längre, men han har varit det iallafall. Och så kommer jag minnas hur vi lekte kurragömma tillsammans, han och jag. Och alla snören han jagat. Och papperstussar. Och den gången han halshögg den fina hackspetten. Ja, det finns massor att minnas med min lille kisse. Men det viktigaste minnet av alla är att  jag älskat honom ändlöst, min lille kissemiss!