De som känt mig länge kan inte ha missat min überkristna tid som ägde rum för några år sen. Jag älskade kyrkans värld, gick Svenska Kyrkans grundkurs, och på den tiden fanns inget bättre än att smyga in i skolans kapell en kväll, tända lite ljus och bara sitta och njuta. Be, som vissa skulle kalla det. Men att be för mig är att be om något, och det gjorde jag inte. Jag bara var. Jag antar att det är det som kallas meditation. Ibland lyssnade jag på musik därinne, men det allra bästa var att bara få sitta där, för mig själv.

Nu vet jag inte vad jag är, vad jag tror på. Jag tror inte på samma sätt som jag gjorde då. Jag är inte säker på om jag verkligen tror att det finns en Gud. Det logiska i mig vill tänka att Gud är något människan skapat, för att slippa vara ensam, slippa vara ensam ansvarig för sitt liv och sina handlingar. En annan del av mig vill inte tro att allting är en slump, att böner besvaras kan inte vara slump. Så vad jag tror på eller inte tror är ännu oklart, och jag har inte alls bråttom att ta reda på det heller.

Oavsett om jag nu tror på en gud eller inte så finns det saker jag tar med mig från min kristna tid. Jag tar med mig mina stunder av meditation, "bara vara", som jag hade i kapellet. De där stunderna då jag fann tröst när ingen tröst fanns att få. Känslan av trygghet och harmoni. Men det viktigaste jag tar med mig är kärleken till mig själv, som jag började känna små portioner av där och då.

Jag tar också med mig en låt som jag lyssnade på ofta, och som jag fortfarande lyssnar eller nynnar på ibland. Man behöver inte vara kristen för att ta till sig budskapet, även om man klipper bort allt som har med Gud och tro att göra är den lika magisk och budskapet är lika starkt: Älska dig själv! Mina favoritbit:

Mänska, se dig själv djupt i ögonen.
Smek din kropp, ja smek din egen hud.
Vet att du är värd att älskas
här och nu
Ett mästerverk

Ingmar Johansson, Männska se dig själv