Vi skaffade Sigge när jag var 9 år gammal. Det var jättekul att jag äntligen hade fått min önskan om en egen katt uppfylld, och jag minns att jag längtade hem från skolan för att få gosa med min nya vän. Sigge blev 14 år gammal, och fick följa mig genom så otroligt mycket. Tänk så mycket jag varit med om tillsammans med min kisse, tänk så många minnen jag har med honom. Nu är han i katthimlen och fångar möss och fisk och sover vid en öppen spis och jag saknar honom massor.

Nu har jag min Alice. Hon är 5 år gammal, och hon har varit min i ett halvår. Hon kan bli 15 år gammal, vilket innebär att jag kommer få ha henne ca 10 år till om allt vill sig väl. Det kittlar i magen att tänka på vilka minnen jag ska skapa tillsammans med henne, allt jag ska vara med om under dessa tio år. Jag kan förstås inte förutse vad som komma skall, men det känns bra att veta att jag har en sån fin vän vid min sida.

Dessa funderingar kommer sig av att jag sett filmen Marley och jag. Den handlar om en labrador vid namn Marley som är lite tuffare än andra hundar, lite svårare och så. I slutet dör hunden och jag grät som jag gjorde när Sigge somnade in. Det fick mig att fundera på om det är värt det. Smärtan efter en förlorad vän är svår, men jag kom ändå fram till att glädjen och lyckan, värmen och kärleken som en sådan vänskap ger är värd så mycket mer än att låta sig skrämmas av döden.