Alldeles precis avslutade jag min stoooora termosmugg med buljong. Det kan låta konstigt, men då och då, kanske 1-2 gånger/år, får jag ett sånt sug efter köttbuljong. Ibland ignorerar jag mitt sug, och ibland ger jag efter. Just nu finns det inget godare, inget som lockar mig mer, än ännu en stor termosmugg full med lagom varm, salt köttbuljong. Tyvärr är köttbuljongtärningarna slut, så jag måste först köpa nya innan jag kan dricka mer. Och jag hinner inte till affären nu, för jag ska snart åka tåg med Anja. Så jag får vackert vänta till ikväll när jag är hemma igen, och kan gå till Maxi och handla köttbuljong och glödlampor...

Å  andra sidan är det inget som känns sådär överdrivet brutalt, för på spisen står just nu en köttgryta och puttrar till sig. Om ca 20 minuter får den räknas som färdig 8eftersom jag inte har tid att vänta längre), och då får jag äntligen känna mer köttbuljongssmak! *längtar*

En bekant till mig (okej, inte bekant på riktigt då, utan på ett forum på nätet och via FB) har kommit på världens coolaste present till sin kille. Idén är så  fantastisk så jag blir nästan rörd själv, fast den inte ens är till mig. Men om jag fick den här presenten skulle jag bli oerhört rörd och glad att så många velat engagera sig. Presenten är en blogg med bilder från hela världen på personer eller platser och en "Hello Tony"-hälsning. Men för att det ska lyckas behövs hjälp från ALLA! Så, ska du på semester? Ta en bild! Bara till jobbet? Ta en bild! Känner du någon som bor på någon trevlig exotisk plats? Be personen ta en bild!

Idag har min kära följeslagare, familjemedlem och vän Sigge somnat in och skuttat över regnbågen till guldsidan, där han får äta pappas nyfångade abborrar resten av evigheten, samt gosa, leka, och göra allt sånt där som små fina kattsjälar tycker om. Tack min älskade kisse för allt du gjort för mig! Tack för dessa härliga 14 år som du funnits i mitt liv. Tack så mycket för att jag fått låna dig! Sov nu gott, så ses vi längre fram i tiden. Massa nospussar från matte

(Tillägg: Husse saknar dig också massor, men han är för upptagen med att vara ledsen för att kunna skriva något till dig. Jag lvoar dig, kära misse, att du är och kommer vara djupt saknad. Vem ska nu komma och tvångsgosa oss?)

Det är jobbigt att tänka på det, men nu är Sigges dagar räknade. Snart ringer veterinären för att bestämma en tid då han ska komma hit och ge Sigge sprutan. Det blir antingen idag eller imorgon, beroende på när han har tid. Helst imorgon. Sigge, min gamla kisse, som följt mig i 14 år. Han har funnits med i bilden mer än halva mitt liv. Det har varit ett hårt beslut att avliva honom, men jag har vetat det senaste året att slutet är nära. Sigge är döv och numera även blind, förutom att han är allergisk mot nötkött.
Stackars lille kissekatten ligger bara och sover hela dagarna. Då och då vaknar han och sträcker på sig, trevar sig fram en sväng i lägenheten fram till matskålen, äter lite, går på lådan och går och lägger sig igen. Ibland jamar han så förtvivlat, som i "Matte, Husse.... Var ÄR ni?!". Då får vi springa fram till honom och sätta handen precis framför nosen så han känner vår lukt, och sen kan man klappa för att lugna. Om vi klappar direkt så rycker han till och blir rädd, för eftersom han varken ser eller hör så märker han ju inte att vi närmar oss. Stackars mattes lille pojke!
Jag kommer ändå minnas Sigge som den goskatt han är, och för hur fantastisk han är på att spela fotboll. Världens bästa kattmålvakt är han! Ja kanske inte nu längre, men han har varit det iallafall. Och så kommer jag minnas hur vi lekte kurragömma tillsammans, han och jag. Och alla snören han jagat. Och papperstussar. Och den gången han halshögg den fina hackspetten. Ja, det finns massor att minnas med min lille kisse. Men det viktigaste minnet av alla är att  jag älskat honom ändlöst, min lille kissemiss!

Idag har vi varit ute i skogen och plockat svamp. Mycket trevligt! Vi hittade både vanliga kantareller och trattkantareller. Och så en och annan Karl Johan, men de var maskiga hela bunten. Nu ska jag strax ställa mig och rensa svamparna så vi kan äta dem till middag.

Idag har jag och sambon kört hela vägen upp till Öland, till sambons pappa. Stannade till i Nybro hos mormor, och åt lite god middag och fick blåbär innan vi åkte vidare. Jag är jättenöjd med mig själv att jag klarade av att köra hela vägen själv. Efter den där krocken för några år sedan så är jag så mycket mer osäker i trafiken, tror att alla ska köra ut mitt framför näsan på mig och att jag inte ska hinna bromsa. Eller att de ska köra in i mig bakifrån. Men se, det har ju gått bra! Det var bara en snubbe som skulle svänga vänster och stannade tvärsöver mitt körfält när jag kom körande. Dock såg jag det långt innan, så jag hann ju reagera, bromsa och tuta. Men det var inte utan att jag muttrade en rad skällsord...
Sitter för övrigt med sambons nya dator just nu. Den är gigantisk, större än min egen. Men på något konstigt sätt är tagentbordet mindre, så där S:et borde vara finns istället A, och där A:et borde vara finns caps lock.