Alldeles precis avslutade jag min stoooora termosmugg med buljong. Det kan låta konstigt, men då och då, kanske 1-2 gånger/år, får jag ett sånt sug efter köttbuljong. Ibland ignorerar jag mitt sug, och ibland ger jag efter. Just nu finns det inget godare, inget som lockar mig mer, än ännu en stor termosmugg full med lagom varm, salt köttbuljong. Tyvärr är köttbuljongtärningarna slut, så jag måste först köpa nya innan jag kan dricka mer. Och jag hinner inte till affären nu, för jag ska snart åka tåg med Anja. Så jag får vackert vänta till ikväll när jag är hemma igen, och kan gå till Maxi och handla köttbuljong och glödlampor...

Å  andra sidan är det inget som känns sådär överdrivet brutalt, för på spisen står just nu en köttgryta och puttrar till sig. Om ca 20 minuter får den räknas som färdig 8eftersom jag inte har tid att vänta längre), och då får jag äntligen känna mer köttbuljongssmak! *längtar*

En bekant till mig (okej, inte bekant på riktigt då, utan på ett forum på nätet och via FB) har kommit på världens coolaste present till sin kille. Idén är så  fantastisk så jag blir nästan rörd själv, fast den inte ens är till mig. Men om jag fick den här presenten skulle jag bli oerhört rörd och glad att så många velat engagera sig. Presenten är en blogg med bilder från hela världen på personer eller platser och en "Hello Tony"-hälsning. Men för att det ska lyckas behövs hjälp från ALLA! Så, ska du på semester? Ta en bild! Bara till jobbet? Ta en bild! Känner du någon som bor på någon trevlig exotisk plats? Be personen ta en bild!

Idag har min kära följeslagare, familjemedlem och vän Sigge somnat in och skuttat över regnbågen till guldsidan, där han får äta pappas nyfångade abborrar resten av evigheten, samt gosa, leka, och göra allt sånt där som små fina kattsjälar tycker om. Tack min älskade kisse för allt du gjort för mig! Tack för dessa härliga 14 år som du funnits i mitt liv. Tack så mycket för att jag fått låna dig! Sov nu gott, så ses vi längre fram i tiden. Massa nospussar från matte

(Tillägg: Husse saknar dig också massor, men han är för upptagen med att vara ledsen för att kunna skriva något till dig. Jag lvoar dig, kära misse, att du är och kommer vara djupt saknad. Vem ska nu komma och tvångsgosa oss?)

Det är jobbigt att tänka på det, men nu är Sigges dagar räknade. Snart ringer veterinären för att bestämma en tid då han ska komma hit och ge Sigge sprutan. Det blir antingen idag eller imorgon, beroende på när han har tid. Helst imorgon. Sigge, min gamla kisse, som följt mig i 14 år. Han har funnits med i bilden mer än halva mitt liv. Det har varit ett hårt beslut att avliva honom, men jag har vetat det senaste året att slutet är nära. Sigge är döv och numera även blind, förutom att han är allergisk mot nötkött.
Stackars lille kissekatten ligger bara och sover hela dagarna. Då och då vaknar han och sträcker på sig, trevar sig fram en sväng i lägenheten fram till matskålen, äter lite, går på lådan och går och lägger sig igen. Ibland jamar han så förtvivlat, som i "Matte, Husse.... Var ÄR ni?!". Då får vi springa fram till honom och sätta handen precis framför nosen så han känner vår lukt, och sen kan man klappa för att lugna. Om vi klappar direkt så rycker han till och blir rädd, för eftersom han varken ser eller hör så märker han ju inte att vi närmar oss. Stackars mattes lille pojke!
Jag kommer ändå minnas Sigge som den goskatt han är, och för hur fantastisk han är på att spela fotboll. Världens bästa kattmålvakt är han! Ja kanske inte nu längre, men han har varit det iallafall. Och så kommer jag minnas hur vi lekte kurragömma tillsammans, han och jag. Och alla snören han jagat. Och papperstussar. Och den gången han halshögg den fina hackspetten. Ja, det finns massor att minnas med min lille kisse. Men det viktigaste minnet av alla är att  jag älskat honom ändlöst, min lille kissemiss!

Idag har vi varit ute i skogen och plockat svamp. Mycket trevligt! Vi hittade både vanliga kantareller och trattkantareller. Och så en och annan Karl Johan, men de var maskiga hela bunten. Nu ska jag strax ställa mig och rensa svamparna så vi kan äta dem till middag.

Idag har jag och sambon kört hela vägen upp till Öland, till sambons pappa. Stannade till i Nybro hos mormor, och åt lite god middag och fick blåbär innan vi åkte vidare. Jag är jättenöjd med mig själv att jag klarade av att köra hela vägen själv. Efter den där krocken för några år sedan så är jag så mycket mer osäker i trafiken, tror att alla ska köra ut mitt framför näsan på mig och att jag inte ska hinna bromsa. Eller att de ska köra in i mig bakifrån. Men se, det har ju gått bra! Det var bara en snubbe som skulle svänga vänster och stannade tvärsöver mitt körfält när jag kom körande. Dock såg jag det långt innan, så jag hann ju reagera, bromsa och tuta. Men det var inte utan att jag muttrade en rad skällsord...
Sitter för övrigt med sambons nya dator just nu. Den är gigantisk, större än min egen. Men på något konstigt sätt är tagentbordet mindre, så där S:et borde vara finns istället A, och där A:et borde vara finns caps lock.

Torsdag, klockan är 8:30 och om en kvart ska jag till jobbet. Stängning idag, vilket innebär att jag enligt schemat ska jobba till 18:30. En lång dag med andra ord. Jag föredrar helt klart öppning framför stängning. Men det kommer förstås gå bra, som alltid.

Alltså, jag måste verkligen ändra min design här på bloggen. Så som jag har nu känns väldigt... inte jag. Men jag vet fortfarande inte riktigt hur jag vill ha det... Jag har haft tuggummirosa, vanligt vitt, psykedelsikt grön-lila och nu grått och tja... grått.

Så till slut hittade jag den perfekta bilen. En vit ford nånting. Den hade allt jag ville ha, elhissar, elspeglar och liknande "lyx". Kamremmen var nybytt, fullstämplad servicebok, en massa annat som var helt perfekt. Jag var så sjukt tänd på den bilen så det finns inte. Jag skulle ringa snubben dagen efter, men bara en timme efter jag hade fått senaste mejlet kom ett nytt mejl. "Bilen är såld" stod det, ingenting annat. Skitsurt!

Så jakten började om på nytt, ännu en gång. Jag började få panik att jag inte skulle hitta bilen i tid, att alla bra bilar redan var sålda, men var tvungen att lugna ner mig själv lite. Jag ringde bekanta och ställde frågor på ett forum för att få reda på vilka märken som var värda att satsa på och vilka jag skulle undvika. Jag lyckades skala av det till att söka mig till europeiska bilar, men inte franska, helst Volvo, VW, Audi, Saab. Helst VW. Men på blocket fanns verkligen ingen bil som passade in på nämnda märken, samt rätt prisklass. Jag började bli riktigt less på att ens leta.

Men så, en vacker dag, dök det upp en helt ok bil, en VW golf variant. Jag ringde genast killen som sålde den, och vi kom överens om att jag skulle provköra den redan dagen efter. Jag ringde mamma och Andreas för att fråga om de ville följa med och titta på bilen, och det ville de. Dagen efter plockade de upp mig i stan, och så körde vi ut till bilen och killen.

För att inte gå in på alltför mycket detaljer ska jag göra en lång historia kort. Vi provkörde bilen, och allt tycktes stämma. Det fanns en del saker som behövde åtgärdas på bilen, lite rostfläckar som ska slipas ner och så ett kamremsbyte. Men serviceboken var minst sagt väl ifylld. De tidigare ägarna hade med ALLT, från kamremsbyte till tändstiftsbyte. Allt. Jag tyckte det lät bra, och blev strax därefter stolt ägare till min allra första bil, en mörkblå VW Golf Variant. Äntligen!

Idag har jag mörka osomriga naglar. Jag testade ett nytt lack igår, Color Clubs alter Ego. Jag var inte ritkgit säker på om jag gillade det, men idag, i dagsljus, ser det bättre ut. Det är liksom lila, men ändå inte. Och glitter-skimrigt. Fast idag började förstås lacket skavas av, så jag svampade topparna med Depends 104. Jag är nöjd.

 

Jag räknade mina lack häromdagen. Nu är jag uppe i 49 lack, bas- och topplack ej inräknat. För bara någon dryg månad sen låg det på 30. Men nu får det räcka med nagellacksinköp för ett tag framöver. Jag har nog tillräckligt för att kunna lacka naglarna med en ny färg varje dag resten av året!

Jag har alltid trott att det ska bli kul att köpa min första bil. Men det visade sig vara oerhört jobbigt. Själva processen är så stressande. Vilka märken är bra, och vilka bör jag undvika? Ska jag ha en liten bil som är bensinsnål, eller ska jag planera för eventuella framtida barn och satsa på en större? Är säljaren seriös eller kommer den här bilen gå sönder inom två veckor? Ska jag passa på nu eller ha is i magen? Så många frågor, och så få svar!
Kära Lulle, en fin vän till mig, kan ju sånt här med bilar bättre än jag. Hon har lovat att följa med och titta på bilar som är intressanta. Men jag har så svårt att lita på en privat säljare (fördomar, javisst!) att jag inte kommer så långt som till provkörning ens. Jag frågar alla jag kan tänka mig som har ett hum om bilar vad de tycker då jag knappt vet ut eller in själv. Vad ska man fråga om när man ringer på en annons? Vad är viktigt?

Nej, just nu är jag så uppstressad av hela bilköpsgrejen så jag vill bara strunta i det. Idag fick jag ont i magen för första gången någonsin av stressen, och började nästan gråta. Det är visst allt annat än kul att köpa bil, det enda som är roligt är allt det där vi ska hitta på när jag väl har köpt en. Men tills dess... Ja. Stress. Men det ska väl gå bra det också. Som (nästan) allt annat.

Sitter och tänker på pappa igen, och hur otroligt mycket jag saknar honom. Tänker på hur rädd han måste varit när han dog. Funderar på hur det vore om han hade stannat hemma den där dagen. Hade han dött ändå, eller hade han fått leva vidare? Finns det ett öde i varje människas liv, ett förutbestämt slutdatum? Eller är allt slump?

Igår var Johanna här och hjälpte mig vika massa tvätt. Så käkade vi vattenmelon och gick på promenad. Jag glömmer lätt mellan varven att det faktiskt är trevligt att gå en promenad ibland, särskilt när man har sällskap. Men allra oftast föredrar jag att cykla framför att gå.

Idag är jag helt slut efter jobbet, som varje dag den här veckan. Hittills har det ändå varit någorlunda hanterbart, men just nu känner jag att jag skulle kunna somna när som helst. Men värst misstänker jag ändå att det blir imorgon. Mitt pass strcker sig från 8-18.30, alltså 10,5 timme! Det är ett fruktansvärt långt pass, men jag har klarat det förr, och kommer klara det igen om jag måste.

Igår hade jag stängning på jobbet, vilket innebar att jag var zombie när jag väl kom hem. Man orkar inte så mycket efter en så lång dag.
Idag hade jag öppning också, så jag var uppe före tuppen, känns det som. Nu är jag jättetrött, men ska försöka vara vaken hela dagen. Det är meningen att jag ska träffa kära Jennelie idag, men jag får inte tag på henne. Jag har skickat iväg ett sms iallafall, så vi får se om hon dyker upp!