Jag har inte brytt mig. Jag har liksom ignorerat och förlöjligat. Men nu har det hänt något inom mig. Något har väckt mitt intresse för polsk mat. Den där som jag åt som barn och ung, när jag bodde hemma. Den som mamma lagade. Jag har hittills testat att laga kopytka, rosól, ogórkowa, pierogi, och säkert någon maträtt till. Idag blir det barndomsfavoriten nalesniki z jajkami, vilket direkt översatt betyder pannkakor med ägg. Tja, det är väl ungefär vad det är också, ett slags äggcrêpes som serveras med en tomatsås. Hoppas så att maten blir god!

Äntligen är julkalendern igång igen! Och ännu bättre är att den i år handlar om Greveholm. Hoppas den blir lika bra som jag minns att den var 1998.

Förra året upptäckte jag en ny storfavorit i julgodisskålen. Baconkola. Oj vad gott det var! Sött, salt och rökigt på en gång. Jag föll pladask och lyckades dessutom omvända starka skeptiker, alla var helsålda på baconkolan. Så i år är det dags igen. Baconkola, here I come!

I det stora hela är jag lycklig. Jag har en fantastisk pojkvän, en härlig hund, fin familj och fina vänner, en lägenhet jag gillar och ett jobb jag trivs bra med. Men just idag är en tung dag för mig, och säkerligen för många andra.
Vart jag än går, vem jag än talar med, vad jag än gör så påminns jag idag om det stora hål som finns inom mig. Saknaden. Går man på stan så möts man av reklam som påminner om det. Tittar man på Facebook möts man av hur vännerna firar. Fars dag. Men hur firar man någon som inte längre finns?
Saknaden är enorm idag, och jag tänker tillbaka på tiden som var. Frågorna är återigen där, varför? Tänk om...? Hur? Tomrummet inom mig är aldrig så stort som på Fars dag.

 

Sådärja! Efter lite pill och klureri har jag ändrat bloggens design radikalt. Inte vet jag om jag kommer blogga mer för det, men det återstår förstås att se. Lite roligare blir det väl ändå med tanke på att bloggen inte längre ser ut som en fjortis gjort den...

De som känt mig länge kan inte ha missat min überkristna tid som ägde rum för några år sen. Jag älskade kyrkans värld, gick Svenska Kyrkans grundkurs, och på den tiden fanns inget bättre än att smyga in i skolans kapell en kväll, tända lite ljus och bara sitta och njuta. Be, som vissa skulle kalla det. Men att be för mig är att be om något, och det gjorde jag inte. Jag bara var. Jag antar att det är det som kallas meditation. Ibland lyssnade jag på musik därinne, men det allra bästa var att bara få sitta där, för mig själv.

Nu vet jag inte vad jag är, vad jag tror på. Jag tror inte på samma sätt som jag gjorde då. Jag är inte säker på om jag verkligen tror att det finns en Gud. Det logiska i mig vill tänka att Gud är något människan skapat, för att slippa vara ensam, slippa vara ensam ansvarig för sitt liv och sina handlingar. En annan del av mig vill inte tro att allting är en slump, att böner besvaras kan inte vara slump. Så vad jag tror på eller inte tror är ännu oklart, och jag har inte alls bråttom att ta reda på det heller.

Oavsett om jag nu tror på en gud eller inte så finns det saker jag tar med mig från min kristna tid. Jag tar med mig mina stunder av meditation, "bara vara", som jag hade i kapellet. De där stunderna då jag fann tröst när ingen tröst fanns att få. Känslan av trygghet och harmoni. Men det viktigaste jag tar med mig är kärleken till mig själv, som jag började känna små portioner av där och då.

Jag tar också med mig en låt som jag lyssnade på ofta, och som jag fortfarande lyssnar eller nynnar på ibland. Man behöver inte vara kristen för att ta till sig budskapet, även om man klipper bort allt som har med Gud och tro att göra är den lika magisk och budskapet är lika starkt: Älska dig själv! Mina favoritbit:

Mänska, se dig själv djupt i ögonen.
Smek din kropp, ja smek din egen hud.
Vet att du är värd att älskas
här och nu
Ett mästerverk

Ingmar Johansson, Männska se dig själv

Jag avnjuter just nu mitt livs första semester. 6 veckor ska jag totalt vara ledig, snart är jag halvvägs. Har inte riktigt råd att åka runt i världen precis, men jag unnar mig att hälsa på lite släktingar och vänner, fina platser på hemmaplan. Och äntligen får jag umgås massor med min fina vän, Alice!

Vi skaffade Sigge när jag var 9 år gammal. Det var jättekul att jag äntligen hade fått min önskan om en egen katt uppfylld, och jag minns att jag längtade hem från skolan för att få gosa med min nya vän. Sigge blev 14 år gammal, och fick följa mig genom så otroligt mycket. Tänk så mycket jag varit med om tillsammans med min kisse, tänk så många minnen jag har med honom. Nu är han i katthimlen och fångar möss och fisk och sover vid en öppen spis och jag saknar honom massor.

Nu har jag min Alice. Hon är 5 år gammal, och hon har varit min i ett halvår. Hon kan bli 15 år gammal, vilket innebär att jag kommer få ha henne ca 10 år till om allt vill sig väl. Det kittlar i magen att tänka på vilka minnen jag ska skapa tillsammans med henne, allt jag ska vara med om under dessa tio år. Jag kan förstås inte förutse vad som komma skall, men det känns bra att veta att jag har en sån fin vän vid min sida.

Dessa funderingar kommer sig av att jag sett filmen Marley och jag. Den handlar om en labrador vid namn Marley som är lite tuffare än andra hundar, lite svårare och så. I slutet dör hunden och jag grät som jag gjorde när Sigge somnade in. Det fick mig att fundera på om det är värt det. Smärtan efter en förlorad vän är svår, men jag kom ändå fram till att glädjen och lyckan, värmen och kärleken som en sådan vänskap ger är värd så mycket mer än att låta sig skrämmas av döden.

Jag älskar mitt jobb. Jag älskar att jag får träffa massa intressanta människor och jag älskar att jag får leka med barnen. Jag älskar när barnen kommer ihåg mig från gång till gång och det värmer lite extra när de känner igen mig utanför jobbet. Som den där gången jag var på Willys och handlade lite snabbt till en kaka och en flicka kom fram och sa "Hej Patrycja! Vad handlar du för något?" och kikade ner i min korg. Jag tycker verkligen om mitt jobb massor och trivs riktigt bra.